tisdag 21 februari 2012

Här går allt fram med stora steg för tillfället. Vi har börjat gå ut med vagnen nästan varje dag och det tycker han är härligt :) Han går stadigt upp i vikt. I förrgår vägde han 2410 och var 46,5 lång.
Pratade med socialen igår. Det ger en alltid en klump i magen. Tanken på att vi skulle bli av med honom nu, det vore döden för oss. Han är vår prins och det finaste vi har. Men vi försöker att inte tänka så mycket på det utan koncentrerar oss på att bara njuta av honom.
Hur som helst så undrade vi lite hur allt ska gå till nu framöver. Just nu så är vi ett jourhem och för att vi ska få bli ett familjehem så måste vi träffas och komplettera vissa uppgifter. Dom vill även se hur han mår och att allt ser bra ut. Sen ska det upp i förvaltningen tror jag det var, för ett godkännande. Sen efter 6 veckor från att han föddes kan hans biologiska mamma skriva på papper om att hon godkänner att han adopteras bort. Då går det upp i Sveriges alla distanser. Och det verkar som det är där det kommer att ta tid. Ca 5-6 månader. Ja socialen har ju en hel del runt detta att jobba med också. Men dom har sagt till oss att dom inte kommer informera oss om mer än det som är nödvändigt för oss att veta. Vilket känns väldigt skönt! Så om allt går som det ska så är han vår även på papperet till sommaren. Den dagen kommer vi fira stort!! Men första delmålet är att bli ett godkännt familjehem. Sen får man ta en dag i taget.
Imorgon kommer hemsjukvården vid halv nio. Det är extremt tidigt i den här familjen. Särskilt eftersom vår lilla kille tycker man ska vara vaken på natten och sova på dagen :). Men det är alltid spännade att se hur mycket han går upp i vikt och snart hoppas vi på att han får slippa sin sond med. Han äter mer och mer för varje dag så snart klarar han det själv.

4 kommentarer:

  1. Grattis till er son! Vi är i processen att adoptera och jag blir alltid glad när jag hittar andra bloggar om adoption. Jag hoppas att allt går väl för er nu och att ni snart har er son som helt och hållet er. Den där första tiden går så fort. Jag undrar lite över det där brevet ni skickade till alla kommuner, vad skrev ni där egentligen och till vilka på kommunen skickade ni till. Vi har precis fått vårt godkännande och funderar på att göra som ni.

    SvaraRadera
  2. Hej hej. Vad roligt att du läst min blogg. Har varit väldigt dålig på att uppdatera på ett tag tyvärr. Jag tycker absolut att ni ska skicka ut brev. Vi trodde inte alls på det. Det var socialen i vår kommun som sa att det var värt ett försök då det har blivit vanligare. Så vi satte oss och skrev brev till ALLA sveriges kommuner. Jag googlade och hittade en lista med alla adresser. Vi skrev en presentation om oss vad vi jobbar med, våra intressen och lite hur länge vi hade försökt få barn, hur vi bor och vilka erfarenheter vi har av barn även lite om våra föräldrar. Vi skrev det väldigt kortfattat och skrev våra telenummer och mailadresser. Även vilken kommun vi bor i. Då dom verkar föredra att ta kontakt med socialen innan dom tar kontakt med dom som vill adoptera Sen skickade vi med ett kort på oss. När vi hade skickat så kom det en hel del svar. Där dom tackade för intresse, men att svenska adoptioner är extremt ovanligt. Så vi gav nästan upp det hela där. Det visade sig ganska snart att det visst händer. Vi har fått tre svar på ca 8 månader. Det andra var vår prins och när vi låg på neo så hade ännu en kommun ringt och hade ett barn till oss. Så det är verkligen värt ett försök. Sen kan ju det värsta hända att den biologiska mamman ångrar sig. Och det är lång tid hon har på sig att göra det. Lycka till med er adoption och undrar du något mer så svarar jag gärna om jag bara kan. Kram

    SvaraRadera
  3. Tack för svaret! Vi ska nog försöka med det. Ska först skicka in pappren till adoptionsorganisationerna och se hur vi ligger till. Kommunena får nog bli nästa steg. Roligt att sonen växer. Vår lilla kille var också prematur och jag kommer ihåg hur det var. Mycket fokus på kurvorna i början. Kram

    SvaraRadera
  4. Hur länge har ni stått i kö hos adoptionsbyråerna? Vi har stått i kö i 2 år. Till hösten skulle vi kunna skicka våra papper till Colombia. Men då skulle det ta ca 2 år i landet. Sen tänkte vi skicka till Taiwan med. Där kunde vi inte skicka förrens jag hade fyllt 30 år och vi hade varit gifta i 2 år. Sen tror jag att det skulle ta ca 2-3 år i landet. Så det kändes så fruktansvärt jobbigt att veta att det skulle ta sån tid. Då vet ni precis hur det är med prematurer förstår jag. Vad vägde er kille när han föddes? Men det är otroligt vad dom tar igen vikten på ganska kort tid. Hör gärna av dig igen. Vore roligt att höra hur det går för er. Stort lycka till med er adoption. Hoppas att ni slipper vänta för länge. Även fast allt känns alldeles för länge när man bara vill ha sitt barn NU. Kram

    SvaraRadera