Äntligen klart!!

8 månader och tre dagar tog det innan det till sist blev färdigt!! Helt underbart. Nu är vi även en familj på pappret. Detta trodde vi aldrig för ett år sedan. Precis innan vi fick besked om att vi skulle få vår prins, ringde vi adoptinscentrum. Ja ett år innan vi skulle få skicka vår ansökan och sen yttligare två år i landet. Ca 300000 i lån och en lång vistelse i utlandet. Allt såg helt nattsvart ut. Så hände detta. Det tog lång tid innan jag vågade tro att det verkligen skulle bli så här bra. Detta händer ju inte! Det är sånt som händer andra men inte oss. Men det hände oss! Nu har vi döpt honm och en sån sak som att familjen har samma efternamn nu känns magiskt. Vi är faktiskt en familj! Snart är det dags för julen. Första julen som familj. Det har alltid varit lite extra jobbigt runt jul. Man blir extra påmind när "alla" myser med sina barn och man vill inget hellre än att göra detsamma. Men i år är det alltså vår tur äntligen!!
Jag är dålig på att uppdatera bloggen. Men jag ser alla kommentarer genom mailen och svarar gärna på frågor.
Kramar

Nu har vår hemkommun varit hemma hos oss och gjort det sista besöket! Det var egentligen samma frågor som så många gånger innan. Tror framförallt att dom vill se så att prinsen mår bra och växer som han ska. Och det är ju bra att dom gör det tycker jag. Nu ska det upp i nämnden i vår kommun sen ska det vidare till tingsrätten. Så nu tror dom att allt ska vara klart i augusti!! Helt underbart. Man har den där lilla oron som gnager att än är han inte vår. Jo vår har han ju varit hela tiden men vi kan fortfarande bli av med honom. Hemska tanke!! Så när det är klart på pappret så kommer vi fira det massor. När socialen var här hemma på besök så berättade dom att det hade ringt samanlagt 8 kommuner, med barn som skulle adopteras bort. Och då är ju det bara dom som är intresserade av att vi ska adoptera. Så för er som läser detta och funderar på att adoptera ett svenskt barn. Ge inte upp den tanken! Även om kommunen/kommunerna säger att det inte är lönt och att det sällan sker. Så gör det visst det! Kram till er <3

Idag fick vi ett positivt besked :). Någon månad efter att vår prins föddes, började socialen att utreda faderskapet. Detta har känts väldigt tungt. Då vi hela tiden har känt att är det något som ska gå fel så är det väl just det. Att hans biologiska pappa vill ha vårdnaden av honom. Soc har sagt att man måste ju förstå att han har rätt att veta sin bakgrund. Det håller jag med om. Men eftersom vi har en fin kontakt med hans biologiska mamma så vet vi att han kan få reda på allt om han vill när han blir äldre. Det jag tycker är för jävligt är att dom kommer och slänger detta i ansiktet på oss när vi redan var rädda för att hans biologiska mamma skulle ta tillbaka honom. Kunde dom inte tänkt på det INNAN vi fick honom? Men det går kanske inte till så. Jaja idag fick vi iallafall reda på att ärendet har lagts ner och att dom har godkänt att fadern inte ska kontaktas. Eller som dom säger fader okänd. Detta kanske låter grymt, men i Sverige har mamman rätt att vägra säga vem pappan är. Både om man tänker behålla sitt barn eller adoptera bort det. För oss som adoptivföräldrar känns ju detta väldigt skönt. Hade varit vår undergång om vi blev av med vår son. Så nu ska papprena upp i rätten och godkännas där. Sen är det färdigt!! Just nu känns livet väldigt bra.
Kramar

Börjar med ännu ett förlåt. Är verkligen kass på att uppdatera :( Insåg att det var länge sen jag skrev när jag läste sista inlägget. Efter det har vi blivit helt utskrivna från Neo han har blivit av med sin sond för ca 2 månader sen. Nu äter han och blir större och större och större, Tittade häromdagen på dom kläderna som han hade när vi åkte hem från Neo oj oj vad han har växt. Sista besöket på BHV vägde han 4560 och var 54 lång. Kurvorna pekar rakt upp. Det är så himla skönt. På adoptionsfronten har det hänt en hel del men inte så mycket som direkt har gjort någon skillnad för oss. Vi har blivit utredda och åter utredda. Vilket ju är bra. Men ibland undrar man hur många gånger dom behöver veta samma saker :). Dom utreder hur prinsen mår och har det. Sen ska det bli en matchning, så dom ser att vi passar ihop. Dom håller på att utreda oss för att bli familjehem och inför adoptionen. Men som det ser ut nu så kan vi snart skicka in våra papper till rätten, där vi ska ansöka om adoption. Det ska bli helt underbart när allt detta är färdigt och vi kan släppa allt vad det gäller att bli av med honom. Han är vår stora glädje i livet. Man kan inte ens tänka hur det skulle vara att ha ett liv utan honom nu.

Här går allt fram med stora steg för tillfället. Vi har börjat gå ut med vagnen nästan varje dag och det tycker han är härligt :) Han går stadigt upp i vikt. I förrgår vägde han 2410 och var 46,5 lång.
Pratade med socialen igår. Det ger en alltid en klump i magen. Tanken på att vi skulle bli av med honom nu, det vore döden för oss. Han är vår prins och det finaste vi har. Men vi försöker att inte tänka så mycket på det utan koncentrerar oss på att bara njuta av honom.
Hur som helst så undrade vi lite hur allt ska gå till nu framöver. Just nu så är vi ett jourhem och för att vi ska få bli ett familjehem så måste vi träffas och komplettera vissa uppgifter. Dom vill även se hur han mår och att allt ser bra ut. Sen ska det upp i förvaltningen tror jag det var, för ett godkännande. Sen efter 6 veckor från att han föddes kan hans biologiska mamma skriva på papper om att hon godkänner att han adopteras bort. Då går det upp i Sveriges alla distanser. Och det verkar som det är där det kommer att ta tid. Ca 5-6 månader. Ja socialen har ju en hel del runt detta att jobba med också. Men dom har sagt till oss att dom inte kommer informera oss om mer än det som är nödvändigt för oss att veta. Vilket känns väldigt skönt! Så om allt går som det ska så är han vår även på papperet till sommaren. Den dagen kommer vi fira stort!! Men första delmålet är att bli ett godkännt familjehem. Sen får man ta en dag i taget.
Imorgon kommer hemsjukvården vid halv nio. Det är extremt tidigt i den här familjen. Särskilt eftersom vår lilla kille tycker man ska vara vaken på natten och sova på dagen :). Men det är alltid spännade att se hur mycket han går upp i vikt och snart hoppas vi på att han får slippa sin sond med. Han äter mer och mer för varje dag så snart klarar han det själv.

Nu har vi varit hemma ett par dagar och det känns väldigt bra. Vår lilla gosse är extremt snäll och är nöjd med livet. Vi kommer få en chock den dagen han börjar skrika. För just nu gör han enbart det när det ska tas blodprover. När vi sa det till sköterskorna så säger dom att det är för att han är för tidigt född. Men så kan det väl ändå inte vara han kommer väl vara så här snäll hela livet :).
Idag har vi haft hemsjukvård för första gången. Det är superlyxigt. Då kommer det hem personal från neovaggan och kollar så att han växer som han ska, och att han har rätt mängd mat.Dom kommer hit tre dagar i veckan. Sen i måndags har han gått upp 85 g så han växer på bra. Men han väger fortfarande bara 2250. Han är en liten kille med stor personlighet. Nappen har blivit en stor favorit när han är vaken, det är ett stort bestyr att behålla den i munnen. Särskilt som den är väldigt stor för hans lilla ansikte. Igår fick han ett fint bud på posten på alla hjärtansdag en nalle och ett kort så nu har han en ny kompis i sängen som han kommer ha mycket glädje av <3

Förlåt för att jag har varit så dålig på att uppdatera bloggen. Henke blev sjuk förra veckan och fick åka hem. Så det har inte varit så mycket tid till att sätta sig vid datorn. Vår älskade son fortsätter göra fina framsteg. Han växer som han ska. Däremot skrämde han oss i lördags då hans koldioxid prov visade att han inte gjorde sig av med det som han skulle. Dom blev förvånade allihop då han har mått bra hela tiden och inte visade några tecken på detta. Så det blev nya prover som var något bättre men inte helt bra. Läkarna tyckte ändå att vi skulle få lite permisson och åka hem en natt. Bara vi kom tillbaka dagen efter och gjorde om proverna. Så hem och sova. Vilket var rena himmelriket. Jag har aldrig uppskattat min säng som då. Dessutom var det underbart att få vara hemma hela familjen. Sen fick vi ta oss en tripp till neo igen. Nya prover. Proverna var något bättre så nu är vi utskrivna med hemsjukvård. Tre dagar i veckan. Vilket känns extremt skönt och tryggt. Efter ett par veckor på sjukhuset så börjar man bli lite koko. Men jag har ju haft det mycket bättre än många andraa. Man går runt där inne och ser den ena efter den andra som har ont och samtidigt ska ta hand om sitt barn. Jag är verkligen lyckligt lottad som har fått vara med om detta. Utan att behöva göra det jobbiga. Och har dessutom fått en underbar son. Dom har skrattat lite åt mig på neo och sagt att det märks att du inte är nyförslöst, när jag kryper upp i sängen jämnte mina pojkar :).
En annan rolig sak som vi var med om där inne var att eftersom man inte får lämna rummet med barnet när dom är uppkopplade. Så innebar detta att man var ute och åt mat bland alla nyförlösta med barn. Det var en som frågade var har ni ert barn. Nej svarade vi, vi har inget barn vi är bara här och äter för maten är så god :). Han fick ganska rolig min innan vi förklarade hur det egentligen låg till.
Men nu är vi iallafall hemma igen och det ska bli skönt att komma in i rutinerna här hemma nu. Vi håller på att längta ihjäl oss efter våra släkter och vänner. Men som det är nu så får vi inte ta emot några besök då vår lilla kille är extremt infektionskänslig. Men om några veckor hoppas vi på att kunna träffa våra vänner och visa upp vår skatt.

Igår kväll fick vår lilla prins komma in på vårat rum. Så nu är vi en samlad familj. Det känns väldigt bra. Han mår bra och går upp i vikt som han ska. Om det fortsatter såhär så får vi antagligen åka hem i slutet av veckan!!
Det ska bli helt underbart. Nu längtar man hem och till att få börja sitt liv med lillemannen. Väggarna börjar så smått krypa på en här på sjukhuset. Dagarna betår av mat, gos och kontroller. Men vilken fantastisk sjukvård vi har i Sverige. Visst sker det fel och det gör det med allt. Men dom gör ett fantastiskt jobb och dessutom är det väldigt billigt mot andra länder. Här inne är vi uppassade av skötare, sjuksköterskor och läkare hela tiden. Undra om man kan ta med ett par av dom hem sen :)

Ännu en dag med massa mys har gått. Lillprinsen har gjort stora framsteg idag igen. Idag har han varit utan sin sipap (andningshjälp). Han har klarat det riktigt bra. Fortsätter det såhär så kommer han slippa den helt. Han har även tagit sitt första bad. Det var lite märkligt men efter en stund så var det inte alls dumt. Dom har även gjort ett ultraljud på hjärnan som såg bra ut. Så idag är det bara goda nyheter. Helt underbart.

Eftersom vår prins är för tidigt född så spenderar vi just nu vår tid i en bubbla på neo. Man ligger och gosar flera timmar, man äter och man försöker ta sig ut en runda varje dag. Den som inte ligger med lillkillen sitter och kollar på alla maskiner som piper så fort det är något som är tokigt. Vilket till 99,9 % är att det är någon sladd som har lossnat. Idag har vi fått många positiva besked. Han klarar sig bättre och bättre utan andningshjälpen och han har lugnat ner sin andning. Om allt fortsätter såhär så får han snart flytta in till oss på rummet. Helt underbart. Tiden går faktiskt extremt snabbt. Det trodde man inte innan. Självklart början man längta hem till sitt liv, sin familj och vänner. Men tänk vilken möjlighet vi har. Vi har all hjälp man kan tänka sig och vi hinner verkligen lära känna prinsen och hans signaler innan vi åker hem. Sen är det inte så tokigt att få maten serverad varje dag med. Nu ska vi försöka sova lite. Natti natti

Nu har han kommit våran lilla kille. Han är världens finaste och mår bättre än vad vi trodde. Han är en riktig liten kämpe. Nu myser vi en massa och bara njuter av stunden. Varje gång det är en liten förbättring så är man stolt som aldrig förr. Det har varit en känslomässig berg och dalbana. Då vi har delat sjukhus med den biologiska mamman så i början var man orolig över att vi skulle springa ihop. Sen kom det. Hon ville träffa honom. Våra hjärtan höll på att stanna. Hon ville ta förväl. Vilket är helt förståligt men tänk om hon ångrar sig. Hon satt hos honom i en timme och den var den längsta i våra liv. Sen ville hon träffa oss och säga hej. Det blev inte så mycket mer än så. För jag grät och hon grät. Men det jag tänker skriva om henne är att hon är en fantastisk människa som har satt honom i första rum och inte sig själv. Det är det vi tar med oss och kommer berätta för honom när han blir större.
Nu ska vi bara njuta av varje dag vi får med vår son. Och hoppas att dom här månaderna går fort tills han är vår även på papperet.

Vad vore livet utan ens vänner? Kan säga med säkerhet att jag har dom finaste vänner man kan ha och är djupt tacksam för det. Jag vet att alla skulle finnas där om vi skulle behöva dom. Dom piggar alltid upp och får en på bra humör.
Nu har vi nog packat ner det mesta av det som ska med till neo. Bara nerverna som ska lägga sig på plats med. Frågan är när dom gör det och om dom gör det. Tänk snart är det dags snart är vi förhoppningsvis 3 i familjen. Det är svårt att ta till sig och svårt att tro på. Man har ju blivit ledsen så många gånger innan. Varför skulle denna gången vara annorlunda? Men nu håller vi alla tummar för att det faktiskt är vår tur denna gången. Kram till er.

Idag har vi försökt förberda oss lite mer. Vi har varit och ställt undan en vagn. Spännande. Hittade en superfin Emmaljunga. Henke och jag är inga svåra kunder. Vi hittar något snabbt som vi tycker är fint och som ser bra ut. Frågar lite och sen bestämmer vi oss för den. Varför kolla på en massa olika :). Ska tilläggas att vi fick väldigt bra hjälp. Efter det bar det av för ett besök på neovaggan. Och nu kan jag säga att nerverna började sätta sig ordentligt.
Även här väldigt trevligt bemötande. Vi fick gå runt och titta lite på kuvösen och på vårt rum, där vi nu ska spendera några veckor. Helt plötsligt blev allt väldigt verkligt. Detta händer verkligen. Hon berättade lite om hur sköra barn som är tidigt födda är. Man kan tex inte lyfta båda benen när man byter blöjor. För då finns det en risk att det kan spricka ett blodkärl i hjärnan. Man ska istället hjälpas åt och lägga barnet på sidan, lyfta ett ben och vara väldigt försiktig.
Kommer vara så rädd för att göra något fel. Men vi kände oss båda trygga med personalen där inne. Vi kommer få mycket hjälp och stöd. Dom kommer visa och även vara med tills vi känner oss säkra. Vilket känns väldigt tryggt. Nu vill vi bara att det ska var dags. Man blir bara mer och mer nervös för varje dag som går. Men snart väldigt snart är det dags.

Idag har vi vinkat av mamma och pappa som ska till Gran Canaria. Meningen var att vi skulle åka alla fyra för att fira min 30-årsdag. Nu blir det ett annat firande istället.
Vi har nu haft ganska mycket kontakt med personal på neovaggan. När vi pratade igår så undrade hon om inte vi ville komma och titta innan det är dags. Det brukar man få göra när man är gravid sa hon. Ja det är ju en annorlunda graviditet men ändå en sorts graviditet. Så imorgon ska vi åka dit och få träffa en i personalen som ska visa oss runt och svara på eventuella frågor. Lär bli många frågor för henne att svara på :).
Nu är det bara ett par dagar kvar tills vi ska infinna oss där vid 7.30 på morgonen. Vi kommer vara grymt nervösa.

Idag har Henke och jag varit inne på babyproffset och skulle köpa en badbalja. Dom tittar lite fint på min mage och frågar är det ni som ska ha barn. Ja säger vi. Då kunde man gå in på deras hemsida och skriva i något formulär. Så fick man en sopptunna för blöjor. Sen var vi på Auto gruppen. Tänkte att vi skulle kolla på en kombi om vi skulle byta. På något sätt fick vi in det på att det är bra att ha när man ska ha barn. Snabbt tittar han på magen och säger inget mer. Efter ett tag sa han har ni barn? Nej vi ska ha. Åh vad roligt när är det dags?? På måndag :) Han såg lite fundersam ut, så sen berättade jag att vi ska adoptera. Summa sumarum av denna dagen. Det är länge sen jag kände mig för smal ;).

Igår var det då dags för inspektion. Usch så nervös jag var innan hon kom. Det behövde jag inte vara. In kom en väldigt glad varm och pratglad kvinna. Hur lätt som helst att prata med. Vi började med att kolla på huset och var bebisen ska få bo. Hon tyckte att vi bor väldigt fint. Men vad ska hon säga haha. Sen kom Henke hem. Då satte vi oss ner och tog en fika. Pratade en del om vad vi har att vänta oss. Hon trycker hårt på att mamman kan ändra sig. Det kan även vara så att pappan vill ha vårdnaden om barnet. Men även att det är viktigt att vi är inställda på att barnet kanske inte ens överlever. Sen sa hon att hon trycker hårt på allt detta för då kan det bara bli bättre. Och det är ju sant. Vi måste ha detta i bakhuvudet i minst ett halvår. Innan vi kan se oss som mamma och pappa även på papper. Det kommer bli en lång väg att gå. Mycket kan gå fel.
Idag har vi pratat med chefen på neovaggan. Där lät det hela mer positivt. Barnet ser ut att må bra och följer kurvan. Väldigt skönt att höra. Barnet mår bra. Dom har dessutom tagit hand om många barn som är förtidigt födda eller prematura. Det vi kan vänta oss enligt henne är att barnet behöver extra syre. Om det blir en sluten kuvös eller inte visste hon inte nu. Men hon hoppades på att bebisen ska klara sig utan sluten kuvör. Så vi får ha barnet hos oss. Bebisen kan även ha svårt att hålla tempen och kan få gulsot. Detta kändes som rena barnleken jämnfört med vad vi har läst på nätet hjärnblödningar som leder till grav utvecklingsstörning, ej utvecklade lungor som kan leda till astma osv. Detta kan ju också hända givetvis men det kändes ändå skönt att hon inte tog upp det som något vanligt. Hon trodde att vi skulle behöva stanna på neovaggan i 4-5 veckor. Även det lät ju bättre än det dom har sagt innan. Där vi skulle vara där minst 2 månader. Men om man ska vara ärlig så känns det bättre att vara där tills allt känns stabilt. Sen får det vara över 2 månader om det behövs. Bara barnet mår bra. Nu ska vi åka och låna en spjälsäng av min syster och bädda iordning. Nu närmar det sig med stora steg :)

Så kom den som ett brev på posten. Oron. Idag kommer dom på inspektion från flickans hemkommun.. Ja inspektion är mitt ord. Dom kallar det för möte.. Huset är nu städat. Men är det tillräckligt städat eller för mycket?? Det ska ju se naturligt ut. Men det kanske inte är det man vill att folk ska se. När det ligger saker lite överallt haha. Och vad ska man ha på sig? Inte för strikt och inte för ledigt. Ja naturligt för oss när vi är hemma själva är mysbyxor. Känns inte så passande. Dom bryr sig antagligen inte alls om detta. Men man vet ju aldrig. Jaja vi får se hur allt går idag. Förhoppningsvis får vi inte ett rött kryss i protokollet.

Idag står storstädning på schemat. Då dom ringde från flickans hemkommun och sa att dom kommer hit imorgon. Så nu funderar jag på vad man ska bjuda på då. Som om det spelar någon större roll..
Jag undrar mest just nu när oron och chocken ska komma tillbaka till mig. Vardagen rullar på och jag med den. Känns inte som att det ska ske något alls. Henke däremot är mer nervös och grubblar mycket på allt. Det kanske kommer imorgon eller kommer det på BB. Eller har jag haft min del av det redan och känner mig trygg i detta?? Ja den som lever får se. I fredags ringde dom från vår kommun och undrarde hur det gick för oss. Dom är så goa. Tydligen så visste dom ingenting. Men nu är det planerat om en vecka. Mamman är tillfrågad om hon vill träffa oss. Känns sådär. Vad ska man prata om? Finns massor man vill veta men man vill samtidigt inte fråga för mycket. Det värsta av allt. Tänk om hon inte tycker om oss!!!

Just nu känns det som att vardagen rullar på som vanligt. Men så tänker man till på att vi faktiskt kan vara föräldrar snart. Då hoppar hjärtat till lite extra av glädje.
Har nu läst lite mer om för tidigt födda barn. Då blir man lite mörkrädd återigen. Man har blivit mycket bättre på att hjälpa för tidigt födda barn. Men 10 % överlever inte ens. Sen kan det bli andra komplikationer med åren. Som astma, ADHD och cancer. Var en som undrade om vi inte skulle försöka igen att få biologiska barn. Men vad har man för garantier att det skulle bli annorlunda då?? Nej jag tänker göra som en väldigt nära och klok vän sa till mig. Var glad och njut nu. Stöter vi på problem senare så tar vi det då. Nu räknar vi ner dagarna och hoppas på att allt ska gå vägen. Tänk om allt går vägen och vi verkligen blir en familj.

Ja så kom det ett samtal från vår socialsekreterare. En kommun var intresserad av oss. Woho. Det är knappt att man kan tro att det är sant. Detta var en torsdag. Fredag ringer hon åter igen och säger att det är oss dom är intresserade av. Men att det brinner i knutarna. Torsdagen veckan efter är det planerat ett kjesarsnitt. Innan dess måste vår hemutredning kompletteras. Knappt en vecka. Slänger mig på telefonen och ringer min chef. Som är väldigt hjälpsam och ger mig ledigt på stört. Sen kom helgen. Med panik glädje och nervorsitet i kroppen. Vi gick runt här hemma i vår egna bubbla. Folk grattar. Moster med familj kommer med kläder en filt och blöjor. Man fattar ingenting. Vem ska ha dom? Sen kommer glädjetårana. Kommer vi äntligen bli en familj. Måndagen kommer. Vi är på möte med socialen. Lite nya frågor. Och massa ny oro. Ca 6 MÅNADER tar det innan allt är klart. Och under den tiden har den biologiska mamman all rätt att ångra sig. Mycket kan gå fel. Det är extremt ovanligt med svensk adoption. Hur kommer vi reagera om vi blir av med barnet. Ja vad ska man svara på det? Kan man veta det. Chansar man inte så vet man med all säkerhet att det inte blir något. Så vi går in i detta med öppna ögon och en medvetenhet om att det kanske inte blir verklighet, Vi ringer flickans hemkommun och frågar vad som händer. Hon väntar på att läkaren ska ringa upp henne och berätta lite mer. Han ringer inte. Dagen går extremt sakta. På tisdag ringer vi igen. Fortfarande inget nytt. Paniken växer. Om det blir på torsdagen så är det mycket som ska ordnas på kort tid. Telefonen blir min ständiga följerslagare. Så fort det ringer sitter hjärtat i halsgropen. Är det hon?? På eftermiddagen ringer Henke. Då har dom ringt och berättat att det är framskjutet till fredagen veckan efter eller helst måndagen. Då andas vi ut lite. Nu har vi två veckor på oss. Gott om tid... Idag är det torsdag så om allt blir som det är tänkt är det 1-1 1/2 vecka tills vi blir föräldrar.

Bakgrund

Mitt namn är Carola och jag är 30 år. För ca 6 år sen så bestämde jag och min man Henrik att det var dags att skaffa barn. Ja precis vi BESTÄMDE oss för det. Det är ju det mest naturliga i världen att kunna få barn. Så var det dock inte visade det sig.
Efter ett år satte vi igång med en utredning med gynbesök, spermaprover och blodprov. Allt såg bra ut. Bara till att fortsätta försöka. Om det inte hade blivit någon bebis om ett år skulle vi återkomma. Det blev ingen bebis. Vi gick tillbaka igen och gjorde nya prover. Allt såg bra ut. Cirkusen satte igång med IVF. Eller konstgjord befruktning. Nässpray, sprutor kontoller. 2 misslyckade IVF senare. Bestämde vi oss för att. Nej det är faktiskt inte viktigt för oss med ett biologiskt barn. Det är viktigt för oss med ett barn. Så vi bestämde oss för att ansöka om adoption.
 Äntligen skulle vi få vårt barn. Ja det trodde vi i allafall. Vi tog kontakt med Individ och familj. Fick träffa dom som berättade för oss att först måste man vara gift. Jaha tänkte vi. Vi ville ju ändå gifta oss. Så vi gjorde så och fick en underbar dag. Efter bröllopsresan. Så tänkte återigen nu ska vi snart få vårt barn. Men nej då så lätt är det inte. Först är det dags för en kurs om adoption och adoptivbarn. Den kursen var gräslig och både Henrik och jag kände att vi behövde en paus och få smällta allt.
Så här i efterhand förstår jag ju att dom ville förbereda oss på det värsta. Sen blir det hemutredning. Eller husförhöret som jag säger. Två gifta par med barn ska skriva ett rekomendationsbrev var. Dags att gå till doktorn igen. Denna gången för att kolla så man tex har alla armar och ben och att man inte är allvarligt sjuk förstås.
På det sista besöket som vi hade på socialen så frågade en av våra socialsekreterare om vi hade övervägt en svensk adoption. Nej det hade vi ju inte. För sånt finns väl inte i vårt långa land. MEN då sa hon att det börjar bli ändring på detta. Man har nu i Sverige börjat inse att barn mår bättre av att bli adopterade än att bo i fosterhem.
Då undrar man ju hur det kan ta sån tid att förstå det i ett land som ändå ligger långt fram i utvecklingen på andra plan. Hur gör man då för att visa sitt intresse för en svensk adoption. Ja det är inte som med en internationell adoption. Där det sköts genom olika organisationer. Nej här får man skicka ett brev till varje kommun. Där man presenterar sig och visar sitt intresse. Det finns MÅNGA kommuner i vårt land!! När man hade klistrat ihop alla dom kuverten så var man rätt torr i munnen :).
En del kommuner svarade. Svaren löd från nästan alla kommuner. Detta är extremt ovanligt och inget vi har varit med om. Men vi sparar era handlingar. Jaha så var det med det. Vi fortsatte med vår internationella adoption och fick reda på att väntetiden är ca 3-4 år. SUCK. Vi kommer aldrig få något barn. Så en dag ringde en kommun och undrade om dom kunde få läsa vår hemutredning. Vi trodde vi skulle spricka av glädje. Dagen efter ringde dom. Dom hade valt att gå vidare med en annan familj. Det var en riktig käftsmäll!! Återigen bestämde vi oss för att gå vidare med livet. Någon gång blir det vår tur. Efter ca ett halvår händer det igen. En kommun har hört av sig till oss. Denna gången var vi lite mer försiktigt optimistiska. MEN denna gången valde dom oss. Helt otroligt och overkligt. Vi gick in i chock båda två. Och fort ska det gå. Dom ringde till oss på fredagen. På torsdagen var det först meningen att det skulle bli av. Detta har nu skjutits upp en och en halv vecka. Ojoj. Så detta är vad min blogg kommer handla om. Då jag själv har sökt en del om svensk adoption. Men inte hittat särskilt mycket alls. Hoppas ni vill följa vår resa.