Bakgrund

Mitt namn är Carola och jag är 30 år. För ca 6 år sen så bestämde jag och min man Henrik att det var dags att skaffa barn. Ja precis vi BESTÄMDE oss för det. Det är ju det mest naturliga i världen att kunna få barn. Så var det dock inte visade det sig.
Efter ett år satte vi igång med en utredning med gynbesök, spermaprover och blodprov. Allt såg bra ut. Bara till att fortsätta försöka. Om det inte hade blivit någon bebis om ett år skulle vi återkomma. Det blev ingen bebis. Vi gick tillbaka igen och gjorde nya prover. Allt såg bra ut. Cirkusen satte igång med IVF. Eller konstgjord befruktning. Nässpray, sprutor kontoller. 2 misslyckade IVF senare. Bestämde vi oss för att. Nej det är faktiskt inte viktigt för oss med ett biologiskt barn. Det är viktigt för oss med ett barn. Så vi bestämde oss för att ansöka om adoption.
 Äntligen skulle vi få vårt barn. Ja det trodde vi i allafall. Vi tog kontakt med Individ och familj. Fick träffa dom som berättade för oss att först måste man vara gift. Jaha tänkte vi. Vi ville ju ändå gifta oss. Så vi gjorde så och fick en underbar dag. Efter bröllopsresan. Så tänkte återigen nu ska vi snart få vårt barn. Men nej då så lätt är det inte. Först är det dags för en kurs om adoption och adoptivbarn. Den kursen var gräslig och både Henrik och jag kände att vi behövde en paus och få smällta allt.
Så här i efterhand förstår jag ju att dom ville förbereda oss på det värsta. Sen blir det hemutredning. Eller husförhöret som jag säger. Två gifta par med barn ska skriva ett rekomendationsbrev var. Dags att gå till doktorn igen. Denna gången för att kolla så man tex har alla armar och ben och att man inte är allvarligt sjuk förstås.
På det sista besöket som vi hade på socialen så frågade en av våra socialsekreterare om vi hade övervägt en svensk adoption. Nej det hade vi ju inte. För sånt finns väl inte i vårt långa land. MEN då sa hon att det börjar bli ändring på detta. Man har nu i Sverige börjat inse att barn mår bättre av att bli adopterade än att bo i fosterhem.
Då undrar man ju hur det kan ta sån tid att förstå det i ett land som ändå ligger långt fram i utvecklingen på andra plan. Hur gör man då för att visa sitt intresse för en svensk adoption. Ja det är inte som med en internationell adoption. Där det sköts genom olika organisationer. Nej här får man skicka ett brev till varje kommun. Där man presenterar sig och visar sitt intresse. Det finns MÅNGA kommuner i vårt land!! När man hade klistrat ihop alla dom kuverten så var man rätt torr i munnen :).
En del kommuner svarade. Svaren löd från nästan alla kommuner. Detta är extremt ovanligt och inget vi har varit med om. Men vi sparar era handlingar. Jaha så var det med det. Vi fortsatte med vår internationella adoption och fick reda på att väntetiden är ca 3-4 år. SUCK. Vi kommer aldrig få något barn. Så en dag ringde en kommun och undrade om dom kunde få läsa vår hemutredning. Vi trodde vi skulle spricka av glädje. Dagen efter ringde dom. Dom hade valt att gå vidare med en annan familj. Det var en riktig käftsmäll!! Återigen bestämde vi oss för att gå vidare med livet. Någon gång blir det vår tur. Efter ca ett halvår händer det igen. En kommun har hört av sig till oss. Denna gången var vi lite mer försiktigt optimistiska. MEN denna gången valde dom oss. Helt otroligt och overkligt. Vi gick in i chock båda två. Och fort ska det gå. Dom ringde till oss på fredagen. På torsdagen var det först meningen att det skulle bli av. Detta har nu skjutits upp en och en halv vecka. Ojoj. Så detta är vad min blogg kommer handla om. Då jag själv har sökt en del om svensk adoption. Men inte hittat särskilt mycket alls. Hoppas ni vill följa vår resa.