Ja så kom det ett samtal från vår socialsekreterare. En kommun var intresserad av oss. Woho. Det är knappt att man kan tro att det är sant. Detta var en torsdag. Fredag ringer hon åter igen och säger att det är oss dom är intresserade av. Men att det brinner i knutarna. Torsdagen veckan efter är det planerat ett kjesarsnitt. Innan dess måste vår hemutredning kompletteras. Knappt en vecka. Slänger mig på telefonen och ringer min chef. Som är väldigt hjälpsam och ger mig ledigt på stört. Sen kom helgen. Med panik glädje och nervorsitet i kroppen. Vi gick runt här hemma i vår egna bubbla. Folk grattar. Moster med familj kommer med kläder en filt och blöjor. Man fattar ingenting. Vem ska ha dom? Sen kommer glädjetårana. Kommer vi äntligen bli en familj. Måndagen kommer. Vi är på möte med socialen. Lite nya frågor. Och massa ny oro. Ca 6 MÅNADER tar det innan allt är klart. Och under den tiden har den biologiska mamman all rätt att ångra sig. Mycket kan gå fel. Det är extremt ovanligt med svensk adoption. Hur kommer vi reagera om vi blir av med barnet. Ja vad ska man svara på det? Kan man veta det. Chansar man inte så vet man med all säkerhet att det inte blir något. Så vi går in i detta med öppna ögon och en medvetenhet om att det kanske inte blir verklighet, Vi ringer flickans hemkommun och frågar vad som händer. Hon väntar på att läkaren ska ringa upp henne och berätta lite mer. Han ringer inte. Dagen går extremt sakta. På tisdag ringer vi igen. Fortfarande inget nytt. Paniken växer. Om det blir på torsdagen så är det mycket som ska ordnas på kort tid. Telefonen blir min ständiga följerslagare. Så fort det ringer sitter hjärtat i halsgropen. Är det hon?? På eftermiddagen ringer Henke. Då har dom ringt och berättat att det är framskjutet till fredagen veckan efter eller helst måndagen. Då andas vi ut lite. Nu har vi två veckor på oss. Gott om tid... Idag är det torsdag så om allt blir som det är tänkt är det 1-1 1/2 vecka tills vi blir föräldrar.