Nu har han kommit våran lilla kille. Han är världens finaste och mår bättre än vad vi trodde. Han är en riktig liten kämpe. Nu myser vi en massa och bara njuter av stunden. Varje gång det är en liten förbättring så är man stolt som aldrig förr. Det har varit en känslomässig berg och dalbana. Då vi har delat sjukhus med den biologiska mamman så i början var man orolig över att vi skulle springa ihop. Sen kom det. Hon ville träffa honom. Våra hjärtan höll på att stanna. Hon ville ta förväl. Vilket är helt förståligt men tänk om hon ångrar sig. Hon satt hos honom i en timme och den var den längsta i våra liv. Sen ville hon träffa oss och säga hej. Det blev inte så mycket mer än så. För jag grät och hon grät. Men det jag tänker skriva om henne är att hon är en fantastisk människa som har satt honom i första rum och inte sig själv. Det är det vi tar med oss och kommer berätta för honom när han blir större.
Nu ska vi bara njuta av varje dag vi får med vår son. Och hoppas att dom här månaderna går fort tills han är vår även på papperet.

Vad vore livet utan ens vänner? Kan säga med säkerhet att jag har dom finaste vänner man kan ha och är djupt tacksam för det. Jag vet att alla skulle finnas där om vi skulle behöva dom. Dom piggar alltid upp och får en på bra humör.
Nu har vi nog packat ner det mesta av det som ska med till neo. Bara nerverna som ska lägga sig på plats med. Frågan är när dom gör det och om dom gör det. Tänk snart är det dags snart är vi förhoppningsvis 3 i familjen. Det är svårt att ta till sig och svårt att tro på. Man har ju blivit ledsen så många gånger innan. Varför skulle denna gången vara annorlunda? Men nu håller vi alla tummar för att det faktiskt är vår tur denna gången. Kram till er.

Idag har vi försökt förberda oss lite mer. Vi har varit och ställt undan en vagn. Spännande. Hittade en superfin Emmaljunga. Henke och jag är inga svåra kunder. Vi hittar något snabbt som vi tycker är fint och som ser bra ut. Frågar lite och sen bestämmer vi oss för den. Varför kolla på en massa olika :). Ska tilläggas att vi fick väldigt bra hjälp. Efter det bar det av för ett besök på neovaggan. Och nu kan jag säga att nerverna började sätta sig ordentligt.
Även här väldigt trevligt bemötande. Vi fick gå runt och titta lite på kuvösen och på vårt rum, där vi nu ska spendera några veckor. Helt plötsligt blev allt väldigt verkligt. Detta händer verkligen. Hon berättade lite om hur sköra barn som är tidigt födda är. Man kan tex inte lyfta båda benen när man byter blöjor. För då finns det en risk att det kan spricka ett blodkärl i hjärnan. Man ska istället hjälpas åt och lägga barnet på sidan, lyfta ett ben och vara väldigt försiktig.
Kommer vara så rädd för att göra något fel. Men vi kände oss båda trygga med personalen där inne. Vi kommer få mycket hjälp och stöd. Dom kommer visa och även vara med tills vi känner oss säkra. Vilket känns väldigt tryggt. Nu vill vi bara att det ska var dags. Man blir bara mer och mer nervös för varje dag som går. Men snart väldigt snart är det dags.

Idag har vi vinkat av mamma och pappa som ska till Gran Canaria. Meningen var att vi skulle åka alla fyra för att fira min 30-årsdag. Nu blir det ett annat firande istället.
Vi har nu haft ganska mycket kontakt med personal på neovaggan. När vi pratade igår så undrade hon om inte vi ville komma och titta innan det är dags. Det brukar man få göra när man är gravid sa hon. Ja det är ju en annorlunda graviditet men ändå en sorts graviditet. Så imorgon ska vi åka dit och få träffa en i personalen som ska visa oss runt och svara på eventuella frågor. Lär bli många frågor för henne att svara på :).
Nu är det bara ett par dagar kvar tills vi ska infinna oss där vid 7.30 på morgonen. Vi kommer vara grymt nervösa.

Idag har Henke och jag varit inne på babyproffset och skulle köpa en badbalja. Dom tittar lite fint på min mage och frågar är det ni som ska ha barn. Ja säger vi. Då kunde man gå in på deras hemsida och skriva i något formulär. Så fick man en sopptunna för blöjor. Sen var vi på Auto gruppen. Tänkte att vi skulle kolla på en kombi om vi skulle byta. På något sätt fick vi in det på att det är bra att ha när man ska ha barn. Snabbt tittar han på magen och säger inget mer. Efter ett tag sa han har ni barn? Nej vi ska ha. Åh vad roligt när är det dags?? På måndag :) Han såg lite fundersam ut, så sen berättade jag att vi ska adoptera. Summa sumarum av denna dagen. Det är länge sen jag kände mig för smal ;).

Igår var det då dags för inspektion. Usch så nervös jag var innan hon kom. Det behövde jag inte vara. In kom en väldigt glad varm och pratglad kvinna. Hur lätt som helst att prata med. Vi började med att kolla på huset och var bebisen ska få bo. Hon tyckte att vi bor väldigt fint. Men vad ska hon säga haha. Sen kom Henke hem. Då satte vi oss ner och tog en fika. Pratade en del om vad vi har att vänta oss. Hon trycker hårt på att mamman kan ändra sig. Det kan även vara så att pappan vill ha vårdnaden om barnet. Men även att det är viktigt att vi är inställda på att barnet kanske inte ens överlever. Sen sa hon att hon trycker hårt på allt detta för då kan det bara bli bättre. Och det är ju sant. Vi måste ha detta i bakhuvudet i minst ett halvår. Innan vi kan se oss som mamma och pappa även på papper. Det kommer bli en lång väg att gå. Mycket kan gå fel.
Idag har vi pratat med chefen på neovaggan. Där lät det hela mer positivt. Barnet ser ut att må bra och följer kurvan. Väldigt skönt att höra. Barnet mår bra. Dom har dessutom tagit hand om många barn som är förtidigt födda eller prematura. Det vi kan vänta oss enligt henne är att barnet behöver extra syre. Om det blir en sluten kuvös eller inte visste hon inte nu. Men hon hoppades på att bebisen ska klara sig utan sluten kuvör. Så vi får ha barnet hos oss. Bebisen kan även ha svårt att hålla tempen och kan få gulsot. Detta kändes som rena barnleken jämnfört med vad vi har läst på nätet hjärnblödningar som leder till grav utvecklingsstörning, ej utvecklade lungor som kan leda till astma osv. Detta kan ju också hända givetvis men det kändes ändå skönt att hon inte tog upp det som något vanligt. Hon trodde att vi skulle behöva stanna på neovaggan i 4-5 veckor. Även det lät ju bättre än det dom har sagt innan. Där vi skulle vara där minst 2 månader. Men om man ska vara ärlig så känns det bättre att vara där tills allt känns stabilt. Sen får det vara över 2 månader om det behövs. Bara barnet mår bra. Nu ska vi åka och låna en spjälsäng av min syster och bädda iordning. Nu närmar det sig med stora steg :)

Så kom den som ett brev på posten. Oron. Idag kommer dom på inspektion från flickans hemkommun.. Ja inspektion är mitt ord. Dom kallar det för möte.. Huset är nu städat. Men är det tillräckligt städat eller för mycket?? Det ska ju se naturligt ut. Men det kanske inte är det man vill att folk ska se. När det ligger saker lite överallt haha. Och vad ska man ha på sig? Inte för strikt och inte för ledigt. Ja naturligt för oss när vi är hemma själva är mysbyxor. Känns inte så passande. Dom bryr sig antagligen inte alls om detta. Men man vet ju aldrig. Jaja vi får se hur allt går idag. Förhoppningsvis får vi inte ett rött kryss i protokollet.

Idag står storstädning på schemat. Då dom ringde från flickans hemkommun och sa att dom kommer hit imorgon. Så nu funderar jag på vad man ska bjuda på då. Som om det spelar någon större roll..
Jag undrar mest just nu när oron och chocken ska komma tillbaka till mig. Vardagen rullar på och jag med den. Känns inte som att det ska ske något alls. Henke däremot är mer nervös och grubblar mycket på allt. Det kanske kommer imorgon eller kommer det på BB. Eller har jag haft min del av det redan och känner mig trygg i detta?? Ja den som lever får se. I fredags ringde dom från vår kommun och undrarde hur det gick för oss. Dom är så goa. Tydligen så visste dom ingenting. Men nu är det planerat om en vecka. Mamman är tillfrågad om hon vill träffa oss. Känns sådär. Vad ska man prata om? Finns massor man vill veta men man vill samtidigt inte fråga för mycket. Det värsta av allt. Tänk om hon inte tycker om oss!!!

Just nu känns det som att vardagen rullar på som vanligt. Men så tänker man till på att vi faktiskt kan vara föräldrar snart. Då hoppar hjärtat till lite extra av glädje.
Har nu läst lite mer om för tidigt födda barn. Då blir man lite mörkrädd återigen. Man har blivit mycket bättre på att hjälpa för tidigt födda barn. Men 10 % överlever inte ens. Sen kan det bli andra komplikationer med åren. Som astma, ADHD och cancer. Var en som undrade om vi inte skulle försöka igen att få biologiska barn. Men vad har man för garantier att det skulle bli annorlunda då?? Nej jag tänker göra som en väldigt nära och klok vän sa till mig. Var glad och njut nu. Stöter vi på problem senare så tar vi det då. Nu räknar vi ner dagarna och hoppas på att allt ska gå vägen. Tänk om allt går vägen och vi verkligen blir en familj.

Ja så kom det ett samtal från vår socialsekreterare. En kommun var intresserad av oss. Woho. Det är knappt att man kan tro att det är sant. Detta var en torsdag. Fredag ringer hon åter igen och säger att det är oss dom är intresserade av. Men att det brinner i knutarna. Torsdagen veckan efter är det planerat ett kjesarsnitt. Innan dess måste vår hemutredning kompletteras. Knappt en vecka. Slänger mig på telefonen och ringer min chef. Som är väldigt hjälpsam och ger mig ledigt på stört. Sen kom helgen. Med panik glädje och nervorsitet i kroppen. Vi gick runt här hemma i vår egna bubbla. Folk grattar. Moster med familj kommer med kläder en filt och blöjor. Man fattar ingenting. Vem ska ha dom? Sen kommer glädjetårana. Kommer vi äntligen bli en familj. Måndagen kommer. Vi är på möte med socialen. Lite nya frågor. Och massa ny oro. Ca 6 MÅNADER tar det innan allt är klart. Och under den tiden har den biologiska mamman all rätt att ångra sig. Mycket kan gå fel. Det är extremt ovanligt med svensk adoption. Hur kommer vi reagera om vi blir av med barnet. Ja vad ska man svara på det? Kan man veta det. Chansar man inte så vet man med all säkerhet att det inte blir något. Så vi går in i detta med öppna ögon och en medvetenhet om att det kanske inte blir verklighet, Vi ringer flickans hemkommun och frågar vad som händer. Hon väntar på att läkaren ska ringa upp henne och berätta lite mer. Han ringer inte. Dagen går extremt sakta. På tisdag ringer vi igen. Fortfarande inget nytt. Paniken växer. Om det blir på torsdagen så är det mycket som ska ordnas på kort tid. Telefonen blir min ständiga följerslagare. Så fort det ringer sitter hjärtat i halsgropen. Är det hon?? På eftermiddagen ringer Henke. Då har dom ringt och berättat att det är framskjutet till fredagen veckan efter eller helst måndagen. Då andas vi ut lite. Nu har vi två veckor på oss. Gott om tid... Idag är det torsdag så om allt blir som det är tänkt är det 1-1 1/2 vecka tills vi blir föräldrar.

Bakgrund

Mitt namn är Carola och jag är 30 år. För ca 6 år sen så bestämde jag och min man Henrik att det var dags att skaffa barn. Ja precis vi BESTÄMDE oss för det. Det är ju det mest naturliga i världen att kunna få barn. Så var det dock inte visade det sig.
Efter ett år satte vi igång med en utredning med gynbesök, spermaprover och blodprov. Allt såg bra ut. Bara till att fortsätta försöka. Om det inte hade blivit någon bebis om ett år skulle vi återkomma. Det blev ingen bebis. Vi gick tillbaka igen och gjorde nya prover. Allt såg bra ut. Cirkusen satte igång med IVF. Eller konstgjord befruktning. Nässpray, sprutor kontoller. 2 misslyckade IVF senare. Bestämde vi oss för att. Nej det är faktiskt inte viktigt för oss med ett biologiskt barn. Det är viktigt för oss med ett barn. Så vi bestämde oss för att ansöka om adoption.
 Äntligen skulle vi få vårt barn. Ja det trodde vi i allafall. Vi tog kontakt med Individ och familj. Fick träffa dom som berättade för oss att först måste man vara gift. Jaha tänkte vi. Vi ville ju ändå gifta oss. Så vi gjorde så och fick en underbar dag. Efter bröllopsresan. Så tänkte återigen nu ska vi snart få vårt barn. Men nej då så lätt är det inte. Först är det dags för en kurs om adoption och adoptivbarn. Den kursen var gräslig och både Henrik och jag kände att vi behövde en paus och få smällta allt.
Så här i efterhand förstår jag ju att dom ville förbereda oss på det värsta. Sen blir det hemutredning. Eller husförhöret som jag säger. Två gifta par med barn ska skriva ett rekomendationsbrev var. Dags att gå till doktorn igen. Denna gången för att kolla så man tex har alla armar och ben och att man inte är allvarligt sjuk förstås.
På det sista besöket som vi hade på socialen så frågade en av våra socialsekreterare om vi hade övervägt en svensk adoption. Nej det hade vi ju inte. För sånt finns väl inte i vårt långa land. MEN då sa hon att det börjar bli ändring på detta. Man har nu i Sverige börjat inse att barn mår bättre av att bli adopterade än att bo i fosterhem.
Då undrar man ju hur det kan ta sån tid att förstå det i ett land som ändå ligger långt fram i utvecklingen på andra plan. Hur gör man då för att visa sitt intresse för en svensk adoption. Ja det är inte som med en internationell adoption. Där det sköts genom olika organisationer. Nej här får man skicka ett brev till varje kommun. Där man presenterar sig och visar sitt intresse. Det finns MÅNGA kommuner i vårt land!! När man hade klistrat ihop alla dom kuverten så var man rätt torr i munnen :).
En del kommuner svarade. Svaren löd från nästan alla kommuner. Detta är extremt ovanligt och inget vi har varit med om. Men vi sparar era handlingar. Jaha så var det med det. Vi fortsatte med vår internationella adoption och fick reda på att väntetiden är ca 3-4 år. SUCK. Vi kommer aldrig få något barn. Så en dag ringde en kommun och undrade om dom kunde få läsa vår hemutredning. Vi trodde vi skulle spricka av glädje. Dagen efter ringde dom. Dom hade valt att gå vidare med en annan familj. Det var en riktig käftsmäll!! Återigen bestämde vi oss för att gå vidare med livet. Någon gång blir det vår tur. Efter ca ett halvår händer det igen. En kommun har hört av sig till oss. Denna gången var vi lite mer försiktigt optimistiska. MEN denna gången valde dom oss. Helt otroligt och overkligt. Vi gick in i chock båda två. Och fort ska det gå. Dom ringde till oss på fredagen. På torsdagen var det först meningen att det skulle bli av. Detta har nu skjutits upp en och en halv vecka. Ojoj. Så detta är vad min blogg kommer handla om. Då jag själv har sökt en del om svensk adoption. Men inte hittat särskilt mycket alls. Hoppas ni vill följa vår resa.