tisdag 31 januari 2012

Nu har han kommit våran lilla kille. Han är världens finaste och mår bättre än vad vi trodde. Han är en riktig liten kämpe. Nu myser vi en massa och bara njuter av stunden. Varje gång det är en liten förbättring så är man stolt som aldrig förr. Det har varit en känslomässig berg och dalbana. Då vi har delat sjukhus med den biologiska mamman så i början var man orolig över att vi skulle springa ihop. Sen kom det. Hon ville träffa honom. Våra hjärtan höll på att stanna. Hon ville ta förväl. Vilket är helt förståligt men tänk om hon ångrar sig. Hon satt hos honom i en timme och den var den längsta i våra liv. Sen ville hon träffa oss och säga hej. Det blev inte så mycket mer än så. För jag grät och hon grät. Men det jag tänker skriva om henne är att hon är en fantastisk människa som har satt honom i första rum och inte sig själv. Det är det vi tar med oss och kommer berätta för honom när han blir större.
Nu ska vi bara njuta av varje dag vi får med vår son. Och hoppas att dom här månaderna går fort tills han är vår även på papperet.

1 kommentar: