Nu har det gått ett år sen vi fick vår prins. ETT år det är inte klokt. Det känns som att det var igår, samtidigt som det känns som att han alltid har varit en del av vår familj. När man minns tillbaka hur det var för ett år den, så beskriver man det nog bäst med ordet kaos :). Koas i känslorna vågar man tro att det är vår tur nu. Ska vi verkligen få vårt efterlängtade barn. Koas här hemma då vi inte hade några saker och bara en kort period innan vi skulle få honom. Som tur var hade min syster sparat sina barns saker så en hel del kunde vi låna av henne och hennes familj.
Så hur har då det här året varit. Första tiden gick man runt som i en bubbla vilket jag tror alla nyblivna föräldrar gör. Han sov och åt mest dom första två månaderna. Han har alltid varit ett snällt barn. Det är först nu som han börjar få bestämde åsikter :). Han vill helst stå upp och gå med oss hela tiden. Gunga åka bobbycar och sparka boll är just nu väldigt roligt. Det händer saker varje dag. Det går så fort allting så man hinner knappt med. Men det är väl precis så det ska vara. På hans ettårsdag fick vi ett sms av hans biologiska mamma. Det gjorde oss alldeles varma i hjärtat. Hon skickade grattis och berättade hur glad hon var för att det blev just vi som fick honom. Hon är verkligen en fantastisk person. Vi har en del kontakt och det känns väldigt bra. Vi kommer kunna berätta att hon alltid har brytt sig och velat veta hur han mår. Detta hoppas jag kan hjälpa vår kille i framtiden. Vad jag har förstått så är det många som helt gå vidare i sitt liv när dom har adopterat bort ett barn. Detta är ju fullt förståeligt. Man kan nog aldrig sätta sig in i deras situration. Men vi är så tacksamma för den kontakten vi har. Det är viktigt även för oss att veta att hon mår bra. Hon har gett oss det bästa vi har och den person som vi älskar mest av allt. Detta gör henne väldigt viktig för oss.

Äntligen klart!!

8 månader och tre dagar tog det innan det till sist blev färdigt!! Helt underbart. Nu är vi även en familj på pappret. Detta trodde vi aldrig för ett år sedan. Precis innan vi fick besked om att vi skulle få vår prins, ringde vi adoptinscentrum. Ja ett år innan vi skulle få skicka vår ansökan och sen yttligare två år i landet. Ca 300000 i lån och en lång vistelse i utlandet. Allt såg helt nattsvart ut. Så hände detta. Det tog lång tid innan jag vågade tro att det verkligen skulle bli så här bra. Detta händer ju inte! Det är sånt som händer andra men inte oss. Men det hände oss! Nu har vi döpt honm och en sån sak som att familjen har samma efternamn nu känns magiskt. Vi är faktiskt en familj! Snart är det dags för julen. Första julen som familj. Det har alltid varit lite extra jobbigt runt jul. Man blir extra påmind när "alla" myser med sina barn och man vill inget hellre än att göra detsamma. Men i år är det alltså vår tur äntligen!!
Jag är dålig på att uppdatera bloggen. Men jag ser alla kommentarer genom mailen och svarar gärna på frågor.
Kramar

Nu har vår hemkommun varit hemma hos oss och gjort det sista besöket! Det var egentligen samma frågor som så många gånger innan. Tror framförallt att dom vill se så att prinsen mår bra och växer som han ska. Och det är ju bra att dom gör det tycker jag. Nu ska det upp i nämnden i vår kommun sen ska det vidare till tingsrätten. Så nu tror dom att allt ska vara klart i augusti!! Helt underbart. Man har den där lilla oron som gnager att än är han inte vår. Jo vår har han ju varit hela tiden men vi kan fortfarande bli av med honom. Hemska tanke!! Så när det är klart på pappret så kommer vi fira det massor. När socialen var här hemma på besök så berättade dom att det hade ringt samanlagt 8 kommuner, med barn som skulle adopteras bort. Och då är ju det bara dom som är intresserade av att vi ska adoptera. Så för er som läser detta och funderar på att adoptera ett svenskt barn. Ge inte upp den tanken! Även om kommunen/kommunerna säger att det inte är lönt och att det sällan sker. Så gör det visst det! Kram till er <3

Idag fick vi ett positivt besked :). Någon månad efter att vår prins föddes, började socialen att utreda faderskapet. Detta har känts väldigt tungt. Då vi hela tiden har känt att är det något som ska gå fel så är det väl just det. Att hans biologiska pappa vill ha vårdnaden av honom. Soc har sagt att man måste ju förstå att han har rätt att veta sin bakgrund. Det håller jag med om. Men eftersom vi har en fin kontakt med hans biologiska mamma så vet vi att han kan få reda på allt om han vill när han blir äldre. Det jag tycker är för jävligt är att dom kommer och slänger detta i ansiktet på oss när vi redan var rädda för att hans biologiska mamma skulle ta tillbaka honom. Kunde dom inte tänkt på det INNAN vi fick honom? Men det går kanske inte till så. Jaja idag fick vi iallafall reda på att ärendet har lagts ner och att dom har godkänt att fadern inte ska kontaktas. Eller som dom säger fader okänd. Detta kanske låter grymt, men i Sverige har mamman rätt att vägra säga vem pappan är. Både om man tänker behålla sitt barn eller adoptera bort det. För oss som adoptivföräldrar känns ju detta väldigt skönt. Hade varit vår undergång om vi blev av med vår son. Så nu ska papprena upp i rätten och godkännas där. Sen är det färdigt!! Just nu känns livet väldigt bra.
Kramar

Börjar med ännu ett förlåt. Är verkligen kass på att uppdatera :( Insåg att det var länge sen jag skrev när jag läste sista inlägget. Efter det har vi blivit helt utskrivna från Neo han har blivit av med sin sond för ca 2 månader sen. Nu äter han och blir större och större och större, Tittade häromdagen på dom kläderna som han hade när vi åkte hem från Neo oj oj vad han har växt. Sista besöket på BHV vägde han 4560 och var 54 lång. Kurvorna pekar rakt upp. Det är så himla skönt. På adoptionsfronten har det hänt en hel del men inte så mycket som direkt har gjort någon skillnad för oss. Vi har blivit utredda och åter utredda. Vilket ju är bra. Men ibland undrar man hur många gånger dom behöver veta samma saker :). Dom utreder hur prinsen mår och har det. Sen ska det bli en matchning, så dom ser att vi passar ihop. Dom håller på att utreda oss för att bli familjehem och inför adoptionen. Men som det ser ut nu så kan vi snart skicka in våra papper till rätten, där vi ska ansöka om adoption. Det ska bli helt underbart när allt detta är färdigt och vi kan släppa allt vad det gäller att bli av med honom. Han är vår stora glädje i livet. Man kan inte ens tänka hur det skulle vara att ha ett liv utan honom nu.

Här går allt fram med stora steg för tillfället. Vi har börjat gå ut med vagnen nästan varje dag och det tycker han är härligt :) Han går stadigt upp i vikt. I förrgår vägde han 2410 och var 46,5 lång.
Pratade med socialen igår. Det ger en alltid en klump i magen. Tanken på att vi skulle bli av med honom nu, det vore döden för oss. Han är vår prins och det finaste vi har. Men vi försöker att inte tänka så mycket på det utan koncentrerar oss på att bara njuta av honom.
Hur som helst så undrade vi lite hur allt ska gå till nu framöver. Just nu så är vi ett jourhem och för att vi ska få bli ett familjehem så måste vi träffas och komplettera vissa uppgifter. Dom vill även se hur han mår och att allt ser bra ut. Sen ska det upp i förvaltningen tror jag det var, för ett godkännande. Sen efter 6 veckor från att han föddes kan hans biologiska mamma skriva på papper om att hon godkänner att han adopteras bort. Då går det upp i Sveriges alla distanser. Och det verkar som det är där det kommer att ta tid. Ca 5-6 månader. Ja socialen har ju en hel del runt detta att jobba med också. Men dom har sagt till oss att dom inte kommer informera oss om mer än det som är nödvändigt för oss att veta. Vilket känns väldigt skönt! Så om allt går som det ska så är han vår även på papperet till sommaren. Den dagen kommer vi fira stort!! Men första delmålet är att bli ett godkännt familjehem. Sen får man ta en dag i taget.
Imorgon kommer hemsjukvården vid halv nio. Det är extremt tidigt i den här familjen. Särskilt eftersom vår lilla kille tycker man ska vara vaken på natten och sova på dagen :). Men det är alltid spännade att se hur mycket han går upp i vikt och snart hoppas vi på att han får slippa sin sond med. Han äter mer och mer för varje dag så snart klarar han det själv.

Nu har vi varit hemma ett par dagar och det känns väldigt bra. Vår lilla gosse är extremt snäll och är nöjd med livet. Vi kommer få en chock den dagen han börjar skrika. För just nu gör han enbart det när det ska tas blodprover. När vi sa det till sköterskorna så säger dom att det är för att han är för tidigt född. Men så kan det väl ändå inte vara han kommer väl vara så här snäll hela livet :).
Idag har vi haft hemsjukvård för första gången. Det är superlyxigt. Då kommer det hem personal från neovaggan och kollar så att han växer som han ska, och att han har rätt mängd mat.Dom kommer hit tre dagar i veckan. Sen i måndags har han gått upp 85 g så han växer på bra. Men han väger fortfarande bara 2250. Han är en liten kille med stor personlighet. Nappen har blivit en stor favorit när han är vaken, det är ett stort bestyr att behålla den i munnen. Särskilt som den är väldigt stor för hans lilla ansikte. Igår fick han ett fint bud på posten på alla hjärtansdag en nalle och ett kort så nu har han en ny kompis i sängen som han kommer ha mycket glädje av <3