Nu har det gått ett år sen vi fick vår prins. ETT år det är inte klokt. Det känns som att det var igår, samtidigt som det känns som att han alltid har varit en del av vår familj. När man minns tillbaka hur det var för ett år den, så beskriver man det nog bäst med ordet kaos :). Koas i känslorna vågar man tro att det är vår tur nu. Ska vi verkligen få vårt efterlängtade barn. Koas här hemma då vi inte hade några saker och bara en kort period innan vi skulle få honom. Som tur var hade min syster sparat sina barns saker så en hel del kunde vi låna av henne och hennes familj.
Så hur har då det här året varit. Första tiden gick man runt som i en bubbla vilket jag tror alla nyblivna föräldrar gör. Han sov och åt mest dom första två månaderna. Han har alltid varit ett snällt barn. Det är först nu som han börjar få bestämde åsikter :). Han vill helst stå upp och gå med oss hela tiden. Gunga åka bobbycar och sparka boll är just nu väldigt roligt. Det händer saker varje dag. Det går så fort allting så man hinner knappt med. Men det är väl precis så det ska vara. På hans ettårsdag fick vi ett sms av hans biologiska mamma. Det gjorde oss alldeles varma i hjärtat. Hon skickade grattis och berättade hur glad hon var för att det blev just vi som fick honom. Hon är verkligen en fantastisk person. Vi har en del kontakt och det känns väldigt bra. Vi kommer kunna berätta att hon alltid har brytt sig och velat veta hur han mår. Detta hoppas jag kan hjälpa vår kille i framtiden. Vad jag har förstått så är det många som helt gå vidare i sitt liv när dom har adopterat bort ett barn. Detta är ju fullt förståeligt. Man kan nog aldrig sätta sig in i deras situration. Men vi är så tacksamma för den kontakten vi har. Det är viktigt även för oss att veta att hon mår bra. Hon har gett oss det bästa vi har och den person som vi älskar mest av allt. Detta gör henne väldigt viktig för oss.